Varningsklockorna blinkar röda,
sirenerna tjuter
och “Nödutgångskylten” blinkar uppmanande en meter bort.
Så jag vänder mig om och går i motsatt riktning,
rätt in i elden. 
Gång, på gång, på gång.

Sätter på mig masken,
låtsas att jag gör det jag vill,
och att det är den här vägen som går till lycka.
Trots att drömmarna blir mer och mer otydliga och onåbara ju längre jag går. 

Men det är tryggt,
jag kan det här och känner mig säker.
Det är inte topp men inte heller botten,
utan ett bekvämt mellanting.
Masken har nästan vuxit fast,
trots att frustrationen växer där under.
Frustrationen över att låtsas,
låtsas älska något som bara är en uppgift,
som vilken annan uppgift som helst 
- något man gör på rutin, utan egentlig tanke eller engagemang - 
låtsas vilja uppnå något jag egentligen inte bryr mig märkbart om.
(Trots att jag borde.)

Frustrationen och de upprörda känslorna rinner slutligen över, 
när jag upptäcker hur långt bort mina egentliga mål jag har kommit.
När jag förstår att jag kanske är för rädd för att satsa,
Fast jag alltid inbillat mig att jag är modig och gör det Jag vill.  

Praktikveckorna är här och jag är på plats hemma i vinterstaden hos min Sork. Hade sett framemot långa promenader, längdskidåkning och lite lydnadsträning men ser ut att mest bli soffmys av hela alltet. Den energiska hårbollen har nämligen dragit på sig någonting som gör ont någonstans (gissningen är ryggen, då allt annat såg tipp topp ut).
I torsdags rörde han sig inte mer än absolut nödvändigt och när jag anlände på fredag eftermiddag såg han ut som en 90 årig gubbe med rulator när han kom och ville hälsa.
Han blir piggare för varje dag och går hyffsat normalt nu. Jag har dock blivit utsedd till elakast i världen då jag inte låter honom hoppa/busa/gå i trappor eller följa med på långpromenaderna… Kommer mest troligt blivit helt galen innan hans rygg är helt bra, 11 kg energi som vill ut/upp/överallt är inte att leka med. Tur han är söt!

Tove Jansson

Slänger upp lite blandade bilder från 28 januaris första 6 timmar. Nu blir det mer Glacial jobb…

Andra ordet i den lilla utmaningen var oidentifierbart så det fick bli en bild från förra helgens fest (där jag trots bildens oskärpa var så nykter man kan bli), de andra närvarande var dock nästan lika oskarpa som bilden visar. Tur för dem att de inte går att känna igen!

Kaffe fick jag i varje fall. Lär behöva mera snart.

Västra Kuriren klar så nu blir det fika!