Veckans kreativa ord var Upprörande och jag valde att ta till orden istället för kameran den här veckan. En text om hur upprörd jag är på migsjälv just nu, över att jag aldrig vågar satsa utan bara låtsas att jag gör det.
Varningsklockorna blinkar röda,
sirenerna tjuter
och “Nödutgångskylten” blinkar uppmanande en meter bort.
Så jag vänder mig om och går i motsatt riktning,
rätt in i elden.
Gång, på gång, på gång.
Sätter på mig masken,
låtsas att jag gör det jag vill,
och att det är den här vägen som går till lycka.
Trots att drömmarna blir mer och mer otydliga och onåbara ju längre jag går.
Men det är tryggt,
jag kan det här och känner mig säker.
Det är inte topp men inte heller botten,
utan ett bekvämt mellanting.
Masken har nästan vuxit fast,
trots att frustrationen växer där under.
Frustrationen över att låtsas,
låtsas älska något som bara är en uppgift,
som vilken annan uppgift som helst
- något man gör på rutin, utan egentlig tanke eller engagemang -
låtsas vilja uppnå något jag egentligen inte bryr mig märkbart om.
(Trots att jag borde.)
Frustrationen och de upprörda känslorna rinner slutligen över,
när jag upptäcker hur långt bort mina egentliga mål jag har kommit.
När jag förstår att jag kanske är för rädd för att satsa,
Fast jag alltid inbillat mig att jag är modig och gör det Jag vill.
